Det är dags för mig att skriva om min första kärlek.

Jag minns när jag var jätteliten, gick i förskolan, då var jag kär i en kille som gick i 6an! " Herregud " tänker ni säkert nu, men jag var verkligen det! Sådana barnförälskelser är nog väldigt vanligt och även någonting man inte glömmer. Ju äldre man blev, desto mer annorlunda såg man på kärleken, eller för mig har det iallafall varit så.
När jag gick i 8an blev jag verkligen kär, kär på riktigt! En kille som då gick i 7an (han går i nian nu) , han var den finaste kille jag någonsin hade sett! Jag slutade aldrig titta på honom, jag tittade hela tiden. Till slut gick det så långt att hans kompisar visste om vad som för sig gick i mig, att jag var kär i deras kompis, dom kunde som läsa mina tankar & mina blickar. Man kände ju sig töntig, att man tittade efter en kille sådär var ju egentligen inte okej men jag kunde inte sluta. Jag visste vad han hade för lektioner och när, jag visste alltihop.
Tiden gick och jag glömde aldrig denna kille, och jag kommer nog aldrig att göra det.
I början utav nian blev jag tillsammans med mitt ex. Det är ett förhållande jag faktiskt inte ens vill komma ihåg, men eftersom ingenting i det förhållandet var bra så kan jag ändå inte glömma. Efter det har jag alltid varit så himla rädd för att bli kär, verkligen livrädd för att bli sårad igen.
I mars hade jag ett ragg, det är ingenting att komma ihåg det heller för det var inget märkvärdigt än. 

I slutet av april 2010 hittade jag en kille över internet, Max Axelsson. Han bodde givetvis i Kalmar, vilket inte förvånade mig det minsta att dendär perfekta killen skulle bo så himla långt ifrån mig! Men vi pratade i telefon varje dag. Han var den enda jag berättade allt för, han var min bästa vän verkligen bästavän! Alla mina vänner såg mig lycklig med honom, att jag verkligen var kär, kär på riktigt.
Den 19 maj -10 klarade han inte av att ha mig så långt bort längre.
Han var min första absoluta kärlek, det var Max.

Jag har alltid varit rädd för att bli kär igen efter mitt första förhållande, varje gång en kille visat känslor för mig har jag alltid tänkt " jag vet att han kommer att såra mig " & jag tänker så än idag, trotts att jag har ett förhållande nu & jag trivs med min Andreas även om jag kan vara lite svartsjuk o sådär ibland.
Jag ger honom en chans att bevisa riktig kärlek för mig, sådan kärlek som en tjej verkligen vill ha.

Jag älskar dig, Andreas! ♥